Idag fick jag en mailfråga. Jag svarade.

Det verkar som att du är lite anti Idol. Varför det?

Jag anser att Idol indoktrinerar oss i ett ålderdomligt, hierarkiskt och auktoritärt tankemönster (skivbolagsmönster). Väl i det mönstret kommer vi ständigt att söka bekräftelse från någon “över” oss. Ständigt söka bekräftelse från någon utanför oss själva; en utgångspunkt som den, och många andra, affärsmodeller suktar efter. En “snälla berätta för mig vem jag egentligen är”-disharmoni växer i oss likt en existensiell cancersvulst. Efterskalvet, eller vakuumet efter, kan minst sagt bli omskakande. Vi glömmer de religionspsykologiskaparalleller en skulle kunna dra till det jag svarade ovan eller att ytterligare fördjupa oss i en jury, sittandes på den yttersta sanningen, som offentligt dömer (fördömer) en… vi kanske ska lämna idolkyrkan (idoldyrkan) åt jungiansk sagotolkning? Ja, vi gör så. Annars kan det kanske vara intellektuellt stimulerande att positionera tanken vid mängden artister fabrikskonceptet hostspytt upp. Hostat upp, för och till, Sveriges musikaliska-“elit”, till tv, event- och musikproducenters glädje; manuskriptdrillade från dag ett. En ironisk syrlighet säger: låt oss fortsätta att pryda vår svenska kultur- och stjärnhimmel med detta urtvättade och antirebelliska eko. Låt bemanningsföretaget, sakta men målmedvetet, ta över hela spelplanen. 

Anywayz, därför ogillar jag konceptet och programformatet.

Förresten. En skulle, på ett rätt enkelt sätt, och för att få bort fokus från det jag faktiskt säger, kunna brännmärka allt i bitterhetens eller avundsjukans tecken. Jag skulle föredra; kreativt understimulerad. Word up!

2017-10-29

 

Bästa hälsningar

Sebastian Fronda