new england journal of medicine inverkan faktor cialis idrottsmedicin läkarna nyc

 

Varje vecka får jag mail där någon tackar mig för att de fortfarande är vid liv. De menar att en låt, en vers eller en textrad räddat dem. Hur känns det att läsa något sådant? Surrealistiskt. En känslostorm blåser upp komplicerade vindar och min kompass beter sig väderkvarnslikt… Det sårar på ett hedersamt sätt. Tillståndet ger-tar. Med musikåren har jag tittat in i väldigt många levnadsöden. Ibland avgrundsdjupt. Ibland ganska så mycket grundare. Båda är viktiga. Jag pratar aldrig med någon om innehållet. Mitt inre skulle inte tillåta det.

Oftast, men inte alltid, står låten “Underbar” i centrum. Det som beskrivs i mailen omkullkastar rådande spelregler. Varat rinner in i ett existentiellt vakuum för någon sekund. Detta händer nästan varje gång inkorgen förmedlar denna typ av verklighet. Jag överväldigas av något gigantiskt. Besegras av något starkbräckligt som jag egentligen inte kan förstå. Kroppen arbetar för själslig acklimatisering. Det går inte. Jag kommer aldrig att vänja mig. Livet hamrar, radvis, in ödmjukhet mellan mina tinningar. Hamrar, i slowmotion, in andras livserfarenheter rakt in i medvetandet. Något ömt i mig demoleras. Något nytt kräver syre… Ni vet där dualismen för ständig duell… Där blir jag till slut glädjefylld. Glädjefylld för att mina texter kunde hjälpa. I nästa stund slangar tillvaron livslust ifrån samma tankar. Den eviga frågan “varför” visar stöddigt upp sig. Varför ska yngre människor, eller någon människa överhuvudtaget, behöva känna, eller uppleva den tragedi som mailen avslöjar. Glädjen omfamnas av ett mörkgrått, men förstående, dimmoln. Jag förstår att det inte finns något enkelt att förstå här.

Oftast väljer jag att rikta tankarna till första meningen. Även om hela mitt väsen generas av hyllningar så kan jag förhandla med mig själv och godta ett tack. Ett mindre tack: eftersom de räddat sig själva. Det känns ovant men uppriktigt. Det känns märkligt men korrekt. Vi i acceptans. På väldigt många olika sätt. Tack till texten, säger jag som förmedlare. Jag är helt ovetandes om vart det kommer ifrån eller hur det fungerar. Det jag med säkerhet vet, är att jag inspireras av livet och allt i det. Då menar jag allt. Även detta.

Och så går det runt, runt, runt. Som i loop.

Så tack tillbaka. Ni känner vilka ni är.

Kämpa!